”Det går väldigt bra för dig, men du är lite blyg. Våga ta mer plats.”

Det är någonting jag har fått höra under varje utvecklingssamtal från att jag började i skolan. Under de första åren i skolan så kände jag mig inte blyg. Jag har aldrig riktigt varit den som har tagit mycket plats men jag hade aldrig några problem med att tro på mig själv. Efter att få höra det av de flesta vuxna så fick det mig att börja tro på det. På de där utvecklingssamtalen så var det mest fokus på min blyghet, inte på skolarbetet. Att jag ständigt fick höra att jag var blyg gjorde mig bara mer osäker. Som 12-åring började jag tro att det var något fel på mig. För att vara blyg är tydligen som någon sjukdom, någonting man ska försöka ”bota”. Självförtroendet sjönk och jag blev tystare och tystare bland folk. Jag kände mig mer och mer osynlig.

Jag har haft lätt för det mesta i skolan, tyckte jag i alla fall innan högstadiet. Det var då den värsta tiden började. Den tiden då betyg började bli väldigt viktiga. Jag pluggade mycket då och skrev bra på varenda skriftligt prov. Jag fick över godkänt på allt jag gjorde. Men så var det det här med det muntliga. Det som har blivit en så stor del av betygskriterierna. Det man inte kan få bra betyg om man inte är bra på just det, vilket är en mardröm för många. Att man ska bedömas för om man är blyg eller inte är enligt mig helt sjukt. För om man inte pratar på lektionerna så kan man inte nå högsta betyget. Ska det verkligen vara upp till den eleven att hitta modet till att våga prata? Den tysta eleven som inte riktigt vågar prata får rådet att våga mer. Medan den högljudda eleven som skriker rakt ut får höra att den är ambitiös och framåt.

Är det mitt eget problem som jag själv måste se till att ändra på, eller kan det vara så att det kanske är någon av alla lärare som måste ändra på deras metod? Att de kanske ska försöka pusha de tysta och försiktiga eleverna till att prata mer. Samtalsutrymmet delas inte lika heller, de högljudda får den största platsen. Eftersom de bara skriker rakt ut vad de tycker och vill säga. Idag så är det inte okej att vara blyg. Alla ska vara de där snabbtänkta högljudda personerna. För om man är tystare så är det något fel som måste ändras på. Medan i vissa länder så anses det vara en jättefin egenskap att vara blyg. Som exempel i Kina så är det tvärtom, där är det en fin ledaregenskap.

Jag försöker fortfarande lära mig att prata med folk och vara social. När det kommer till de jag är trygg med så pratar jag nästan oavbrutet. Men om det är någon jag inte riktigt känner så kommer jag antagligen inte komma på något att säga till personen.

Om jag istället under mina utvecklingssamtal fått höra hur jag var i skolan istället för hur jag är som person så hade det varit annorlunda. Då hade jag kanske inte känt att det var något fel på mig. Jag kanske hade känt att jag var bra precis som jag är.